No. 003 · Påvens nya slott

Ett brev från Châteauneuf-du-Pape

Arbetet tog mig till Avignon förra månaden, och den sista eftermiddagen gjorde jag det som alla som dricker vin förr eller senare gör där: jag körde tjugo minuter norrut, parkerade högst upp i en liten by och promenerade upp till ett slott som egentligen inte finns kvar.

Det som står på kullen ovanför Châteauneuf-du-Pape är en enda mur och ett sönderbrutet torn, gyllene i kvällsljuset, med hela södra Rhône utbredd nedanför. Det är en av vinvärldens mest berömda ruiner. Det är också skälet till att vinet över huvud taget finns – och historien om hur det gick till är bättre än de flesta romaner.

ETT PÅVEDÖME I EXIL

År 1309 var Rom ingen plats för en påve. Staden slets sönder av stridande adelsätter, och den nyvalde Clemens V – en fransman – satte aldrig sin fot där. I stället slog sig påvehovet ner i Avignon, på Rhônes strand, och blev kvar under större delen av 1300-talet. Sju påvar i följd styrde kyrkan från en fransk flodstad. Petrarca, som bodde i närheten, avskydde det och kallade staden Babylon. Påvarna själva trivdes, enligt de flesta källor, alldeles utmärkt.

De byggde därefter. Påvepalatset i Avignon är fortfarande ett av Europas största gotiska palats, och när man vandrar genom det förstår man ambitionen: det här var tänkt att bestå. Men varje hov behöver någonstans att ta vägen om sommaren, och varje hov behöver vin.

JOHANNES XXII OCH HANS VINGÅRD

Den andre påven i Avignon, Johannes XXII, valde en kulle ovanför en by med samma namn, en kort ritt norrut. Där lät han bygga en sommarresidens – château neuf, det nya slottet – och plantera sluttningarna runt omkring med vinstockar för påvens bord. I århundraden var platsen bara en vinby bland många; först 1893 antog den formellt namnet Châteauneuf-du-Pape. Men kopplingen levde kvar, och det gjorde vinstockarna också.

Skörd nedanför det nya slottet, med stenarna redan under fötterna. Illustration i stil med en medeltida altartavla.

Slottet fick det svårare. Efter revolutionen användes det som stenbrott, och i augusti 1944 sprängde retirerande tyska trupper kärntornet. Det som finns kvar är muren jag stod bredvid, och på något sätt är den mer gripande än hela byggnaden hade varit.

STENARNA

Det första man lägger märke till i vingårdarna är att det nästan inte finns någon jord. Marken är täckt av galets roulés – släta, rundade stenar stora som en knytnäve, som Rhône under årtusenden har fört ner från Alperna. De suger upp solen hela dagen och ger tillbaka värmen till vinstockarna om natten, och det är därför druvorna mognar så fullt här och därför vinerna är så generösa: mörk frukt, varm krydda, garrigue, doften av sluttningen på sensommaren.

Grenache gör det mesta av arbetet, men reglerna tillåter en anmärkningsvärd ensemble – tretton druvsorter sammanlagt, röda och vita, som varje odlare blandar efter eget huvud. Det gör Châteauneuf mindre till ett recept än till ett familjegräl, som förs vidare årgång efter årgång.

REGLERNA, OCH TEFATEN

Byn har för vana att skriva ner saker. År 1923 utarbetade en lokal vinodlare och jurist, Baron Pierre Le Roy de Boiseaumarié, ett regelverk för vad som fick kallas Châteauneuf-du-Pape – vilken mark, vilka druvor, hur mogna. Det blev förebilden för hela Frankrikes appellationssystem, och 1936 var Châteauneuf bland de allra första vinerna som erkändes inom det. Titta på nästan vilken flaska som helst i dag så hittar du påvens tiara och Sankt Peters korslagda nycklar pressade i glaset.

Och 1954 utfärdade borgmästaren ett dekret som jag fortfarande har svårt att tro var allvarligt menat: flygande tefat förbjöds att flyga över, landa i eller lyfta från kommunen, och de som ändå gjorde det skulle beslagtas. Så vitt någon vet har inget försökt. Vingårdarna är fortfarande helt fria från utomjordisk trafik.

DET JAG TOG MED MIG HEM

Jag reste därifrån med två flaskor och en liten galet i rockfickan; stenen ligger numera på mitt skrivbord i Köpenhamn. Om du öppnar en Châteauneuf i höst, öppna den i god tid, servera den något under rumstemperatur och ge den en timme och en lång middag. Det är vin gjort för just det – och för att berätta den här historien för den som sitter mitt emot dig vid bordet.

Till nästa gång,
Max

The GRAD Journal är ett kort brev om konsten att servera vin väl. Det kommer först via e-post; anmäl dig längst ner på valfri sida för att få nästa nummer.